Jag stod bredvid sjukhussängen, där en bräcklig tjej i 20 årsåldern låg. Hon var familjär, men jag kunde inte komma på vem det var.

Flickan var alvarligt skadad. Runt hennes kala huvud var ett tjockt bandage lindat. Hennes ena ben var gipsat. Det var slangar överallt. Hennes hud var obegripligt ljus, nästan genomskinlig. Under hennes ögon var det mörka skuggor.

I mitt huvud bildades en rad frågor: Vem var hon? Vad hade hänt henne? Varför befann jag mig här, i hennes sjukhussäng? Hur hade jag hamnat här? Jag kunde inte minnas hur jag kommit hit, bara att jag vaknat upp bredvid tjejens sjukhussäng.

Mitt i min tankegång öppnades dörren. In kom en kille som var runt 22 år. Han hade snedlugg och spretigt brunt hår, svagt markerade kindben och hans läppar var sammanpressade i en rak linje. Ur hans bruna ögon kom det tårar.

Genast fick jag en impuls att gå fram och lägga mina armar om honom och smeka hans rygg. Men något i hans blick fick mig att tveka. Den var kall, och han såg rakt igenom mig. Som om jag inte fanns där. Jag kände hur känslan av att vara ensam spred sig inom mig.

Han gick sedan runt mig, och satte sig på den andra sidan utav sängen.

”Julia” började han. ”Julia jag är så ledsen, förlåt mig Julia. Förlåt mig för att jag sårade dig, förlåt!” Sedan fattade han flickan i sängens hand i sin egen, lyfte upp den och kysste den försiktigt. Sedan sa han;”Jag älskar dig. Och det var aldrig meningen att det skulle bli så här”. Sedan bröt han ihop, och reste sig så hastigt att stolen välte. Han ställde inte upp den utan gick med raska steg ut ur rummet. Ensamheten blev allt värre, och mitt huvud fylldes utav än mer frågor: Vem var pojken? Varför hade jag blivit helt till mig när jag såg honom? Vad betydde han för mig?

En sjuksköterska kom in. Hon tog en tvättlapp och fuktade flickan ansikte. Sedan sprutade sköterskan in en genomskinlig vätska i dropp påsen, och lämnade även hon rummet.

Ensam var jag och flickan, som jag förgäves försökte komma på vem hon var. Hennes lilla kropp såg mindre ut i det tomma rummet, som om hon sögs in i ett mörker så att mer och mer försvann. Försiktigt förde jag min hand mot hennes, men innan jag hann fatta tag i den började en maskin bredvid mig pipa. Ljudet var utdraget.

Plötsligt var jag utmattad. Ögonlocken blev allt tyngre för varje sekund som gick och jag kämpade för att hålla dem öppna. Det var förgäves och snart kunde jag inte längre hålla dem öppna. Sakta kände jag hur ett mörker omfamnade mig, och allt blev svart.

”Julia?” Sa en röst jag inte kände igen. Jag kämpade för att öppna mina ögon, men när jag slutligen lyckades var det en stark lampa som lyste ner i mina ögon. Snabbt blundade jag igen, för att sedan göra ett nytt försök. Denna gång lyckades jag. Mina ögon föll åt vänster, där en sjuksköterska stod. Bakom henne satt en välbekant figur. Gustav. Mitt hjärta slog hårt, som om det vilken sekund som helst skulle hoppa ut ur bröstkorgen.

Väl tillbaka i min egen kropp kunde jag minnas alltihop: Gustav, pojken som påstått att han älskade mig. Hur han lämnat mig, ensam i ett främmande land. Lämnat mig utan någonting. För vad? Lämnat mig för att han inte ville binda sig,

Min depression efter det som hänt. Hur jag skadat mig själv för att få ut smärtan inuti min kropp, jag kunde minnas allt.

Till och med minnet om hur jag gått över gränsen för att få ett slut på mitt liv, fanns där. Hur jag tagit steget ut i luften från brons hårde underlag. Känslan av att vara viktlös, och sedan smärtan när jag landade på marken.

Nu skulle jag minnas hur jag överlevt ett hopp från en 3 meter hög bro.

”Gustav, du är här.” fick jag fram ur min mun. Sedan föll jag återigen in i en djup sömn.